Avgiftshöjningarna i de svenska elnätsföretagen kan bara till liten del motiveras av investeringar.

Inte utan viss förundran läste jag Mikael Runstens inlägg i den senaste debatten kring de ökade elnätsavgifterna. En stor del av hans försvar av höjningarna är kopplade till att förklara att kapitalintensiva företag kräver högre rörelsemarginal. Visst är det så, men detta är att slå in öppna dörrar! I ett fall där kapitalbasen är fem gånger större än omsättningen måste rörelsemarginalen vara fem gånger större än avkastningen på kapitalet. En sådan rörelsemarginal kan naturligtvis inte rakt av jämföras med den i en verksamhet, där det omvända gäller. Men låt mig gå direkt till brasklappen i Runstens sista mening, ”…måste ses i ljuset av att priserna kan vara för låga historiskt…”. Finns det något belägg för att priserna varit för låga? Knappast. Elnätsföretagen har med mycket få undantag uppvisat en mycket hög lönsamhet under senare år. Sedan skulle vi kunna börja ge oss in i en teoretisk diskussion om vad som är rimlig avkastning, en rimlig kalkylränta i förhållande till den risk som finns i denna skyddade monopolverksamhet. Jag avstår dock ifrån detta här.

Däremot kan det vara läge att göra en ”reality check” och se på handlingar istället för på ord. Förra året köptes Fortums svenska elnät för ca 60 miljarder av ett konsortium bestående av pensionsfonder/försäkringsföretag, tre svenska och ett kanadensiskt, och Ellevio bildades. Den svenska elnätsregleringen sätter ramar för elnätsföretagens intäkter. Man kan ha många synpunkter på denna reglering, men numera är det faktiskt ganska entydigt vilket kapital man ska räkna avkastning på, när man fastställer intäktsramar. Man ska räkna på det åldersjusterade nuanskaffningsvärdet. För Ellevios nät ligger detta värde någonstans mellan 20 och 25 miljarder. På kapitalbas appliceras sedan kalkylräntan. Om kalkylräntan speglar investerarnas avkastningskrav, borde man inte betala så mycket mer för företaget än denna bas för avkastning. Jo kanske lite mer, beroende på att man vid ändringen av regleringen lade till generösa övergångsbestämmelser, där företagen får fortsätta räkna avskrivningar på slutavskrivna tillgångar under ytterligare 12 år, enligt den s k 38-årsregeln. Vidare hade Ellevio gamla outnyttjade intäktsramar, vilka man nu har möjlighet att ta i anspråk, något som vi återkommer till nedan.

Att priset på Fortums nät blev så högt kan rimligtvis bara förklaras av att de nya ägarna nöjer sig med en låg avkastning, betydligt lägre än den kalkylränta som tillämpas i regleringen. Jag har hört uttryck som att man anser att investeringar i svensk elnätsverksamhet är ”obligationslik”. Men om nu investerare nöjer sig med mindre, varför ska man då erbjuda mer i regleringen? Denna fråga borde Ei ställa sig! Även om kalkylräntan i fortsättningen räknas som nu, lär dock inte Ellevios ägare få någon anmärkningsvärt hög avkastning på sin investering, men det beror på köpeskillingen, inte på att Ei:s kalkylränta är för låg. Här kommer vi till Ei:s och politikernas dilemma. En justering av kalkylräntan efter vad investerare visar sig kräva skulle göra satsningen på Ellevio till en riktigt usel affär, något som reglerare och andra makthavare sannolikt ogärna vill öppna för, eftersom det kan uppkomma en svekdebatt. Läget har blivit låst.

I detta sammanhang skulle jag vilja komma in på och kommentera ett annat ofta framfört resonemang i den senaste debatten, låt vara att Runsten försiktigtvis undviker att komma in på detta. Det är när elbranschens företrädare kommer med dimridåer och skrämselpropaganda kopplat till det stora behovet av investeringar. Under de närmaste åren krävs förvisso mycket investeringar av olika slag, dels för att rätta till gamla underlåtelsesynder, dels för att det kommer nya krav kopplade till omställningen till mer förnybar el. I de nya intäktsramar som Ei beviljat för 2016-2019 finns dock redan inlagt betydande ökningar av investeringarna. Men dessa ökningar påverkar intäktsramarna ganska lite. Detta är logiskt, eftersom elnätstillgångar är långlivade. Vidare, intäktsramar baseras på kostnader, men kostnader för investeringar uppkommer inte i förväg. De kommer inte förrän efter att man investerat, kapitalkostnader, kompensaktion för avskrivning och avkastning. Det krävs sedan inga omfattande räkneövningar för att inse att kostnaderna för ökade investeringar endast kan försvara mycket blygsamma ökningar av avgifterna, just av de skäl som nämndes ovan.

Runsten har rätt i att det är olämpligt att rakt av bedöma rimligheten i ett företags lönsamhet utifrån vinstmarginalen, men det är precis lika fel att motivera stora avgiftshöjningar med stora kommande investeringar. De stora avgiftshöjningar som skett på senare tid kan endast till liten del förklaras av stora investeringar. Huvudskälet är helt enkelt att företagen vill utnyttja de intäktsramar som man beviljades i domarna från kammarrätten.

Enligt min mening kan dessa domar inte heller ses som några universella sanningar utan de måste ses i sitt sammanhang. Regleringens uppläggning innebär att bara elnätsföretagen kan överklaga intäktsramar. När företagen överklagar, lyfter de inte oväntat bara fram sådant som är till deras nackdel. Man kan sedan ha synpunkter på Ei:s sätt att agera under domstolsprocessen, t ex i sättet som man motiverade sin kalkylränta, men det leder för långt att här gå in på detta.

Det kan dock vara intressant att ägna sig åt några kontrafaktiska funderingar kring hur det blivit, om den nuvarande regleringsmodellen tillämpats redan från 2012. Denna tanke är faktiskt inte så hypotetisk som den kan låta. Nuvarande modell, där tillgångarnas faktiska ålder beaktas vid kostnadsberäkningen, var uppe till diskussion redan inför förra tillsynsperioden och förordades bl a av Konkurrensverket, men förkastades av Ei, eftersom elnätsföretagen påstod att det skulle vara omöjligt att ta fram åldersuppgifter. Ei vek sig för detta och valde en modell utan behov av åldersuppgifter men som gav de vida ramar, som domstolen till sist fastställde. Om man lyssnat på Konkurrensverket istället för på elnätsföretagens påståenden om omöjligheten att ta fram åldersuppgifter, ja då hade intäktsramarna 2012-2015 blivit väsentligt mycket lägre, kanske hade hela den extraram, som tillföll företagen efter domarna, fallit bort.

Nu har även de senaste intäktsramarna för 2016-2019 överklagats och utfallet efter denna domstols­prövning har vi ännu inte sett. Vi vet naturligtvis inte heller var man slutligen skulle ha hamnat, om den nuvarande modellen införts redan 2012. Hursomhelst vill jag påstå att det till stor del var taktik och tillfälligheter som gjorde att elnätsföretagen fick de ramar man till slut fick 2015 efter domstolsprocesserna. Vidare är det knappast en självklarhet att beviljade ramar behöver utnyttjas, särskilt inte då elnätsföretagen drev fram ramarna genom att närmast bluffa om omöjligheten att ta fram åldersuppgifter. Den nuvarande modellen, som gäller från 2016, innebär steg i rätt riktning, inte minst då den uppmuntrar till och ger full kompensation för investeringar. Det finns dock fler stenar som behöver vändas innan vi fått fram en balanserad elnätsreglering. Processen med att få fram denna har dock blivit alltför utdragen och som nämndes ovan finns risk att vissa stenar redan hunnit cementeras fast.

Stefan Yard
professor em i företagsekonomi, Ekonomihögskolan i Lund