Ökad integration av kraftsystemet vägen framåt

Ökad integration av kraftsystemet vägen framåt

I den svenska debatten har mycket fokus de senaste åren legat på den parlamentariska Energikommissionens arbete. Det är på många sätt naturligt eftersom mycket av förutsättningarna för såväl dagens som framtidens energiproduktion i landet avgörs av svenska lagar, skatter och diverse subventioner och stöd. Och resultaten från den blocköverskridande energiöverenskommelsen har välkomnats brett, inte minst eftersom den löst ut några av de stora, symboliska konfliktfrågor som präglat energipolitiken i decennier.

Samtidigt är det olyckligt att det fortfarande är så stort nationellt fokus när energi diskuteras. För elmarknaden är internationell – och kommer att bli allt mer så åren framöver.

El produceras, handlas och prissätts sedan över 15 år på en gemensam nordisk marknad. Och EU:s tydliga inriktning är att de regionala marknaderna i Europa stegvis ska integreras ytterligare. Fysiskt sitter de nationella och regionala marknaderna ihop – och stora mängder el flyter dagligen fritt mellan exempelvis Norden, Baltikum, Tyskland och Polen. Från Norge löper eller byggs direktkablar till såväl Nederländerna som Storbritannien.

Såväl av effektivitetsskäl som för att kunna komma tillrätta med utsläppen av växthusgaser är en ökad integration välkommen. Alla vinner på fler förbindelser och större marknader. Länder som Sverige och Norge kan bli exportörer av utsläppsfri el tack vare våra utmärkta förutsättningar med mycket vatten och vind – liksom den svenska kärnkraften. Länder på kontinenten (inte minst Polen och Tyskland) kan minska sitt beroende av fossila bränslen via import.

Trots att det större perspektivet är tydligt, finns ett fortsatt nationellt motstånd – i praktiskt taget alla länder som berörs. I Norge varnas för att investeringar i vindkraft sker av utländska bolag, i Finland varnas för en minskad nationell självförsörjningsgrad, i Polen protesteras mot förlorade arbetstillfällen i kolgruveindustrin, i Tyskland varnas för ökat beroende av grannländerna. Och i Sverige ses elexport i många läger som något som sker på bekostnad av svenska konsumenter och naturvärden.

I teorin håller alla med om att resursoptimering sker bäst på större marknader. De flesta ställer sig bakom tanken på komparativa fördelar. Och ingen motsätter sig att de verkligt stora utmaningarna – i detta sammanhang kombinationen av att hantera klimatfrågan och säkra energiförsörjningen – är oändligt mycket lättare att lösa med internationellt samarbete än om varje land gör på sitt eget sätt.

Jag menar att vi måste bestämma oss för om vi vill fokusera på de gemensamma problemen eller om vi ska fortsätta att låta nationell egoism styra.

Nationalismen härjar över Europa och världen. Låt den inte få ett grepp över energipolitiken. Tvärtom är energi ett område som lämpar sig ypperligt för att aktivt utöka internationalismen. Ge de nationella stamnätsbolagen i uppgift att alltid fokusera på större perspektiv än det egna landet. Lägg större resurser på nordiskt samarbete (inklusive enhetliga regelverk och beskattning). Driv frågan om att energipolitiken ska vara spjutspetsen för ökad integration inom EU.

Vi vinner alla på en visionär, internationell energipolitik.

2 Kommentarer
Fredrik Karlsson
Av Fredrik Karlsson
Kommunikations- direktör för Fortums kraftproduktion
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Vid publicering av en kommentar gäller följande regler:

– vi vill att alla som kommenterar ska vara identifierbara personer och vi vill därför för- och efternamn anges av den som kommenterar

– vi vill att diskussionen på Second Opinion ska hålla en god och respektfull ton och publicerar inte kränkande omdömen om enskilda personer.

Second Opinion förbehåller sig rätten att radera texter som bryter mot våra villkor och regler.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Lars Sundström Civilingenjör SunToEarth skriver:

    Det artikeln i ETC vänder sig mot är att våra elbolag Vattenfall, Fortum och EON m fl säljer ursprungsgarantierna för svensk förnybar el utomlands så att kolkraftverken och kärnkraftverken på kontinenten kan sälja el som förnybar trots att elen är smutsig.

  2. Lars Wiegert skriver:

    Det kan knappast förnekas att ökad integrering av elnäten över gränserna kan medföra effektivare utnyttjning av elproduktionen. Men å andra sidan blir man fundersam, när man läser en artikel i ETC (https://www.etc.se/klimat/sa-forvandlas-din-svenska-el-till-smutsig-kolkraft), som påvisar att integreringen medför en hopblandning och anonymisering av de hopkopplade ländernas ansträngningar för att värna om miljö och klimat. Det känns lite meningslöst för vårt land, som sedan flera decennier arbetat fram ett kraftsystem som gjort oss till ett världsföredöme beträffande ren elenergi, ändå måste anses ha smutsig el. Dessutom har ju vår industri varit lyckligt lottad med internationellt sett låga elpriser, vilket har varit en av våra viktigaste konkurrensfaktorer. Det är väl ganska klart att ökad fysisk integrering medför integrering av priser, lika väl som det medför integrering av elkraftens fossilinnehåll.
    Hur ser man på detta? Ska inte varje land stå till svars för sin miljöpolitik? Tappas då inte incitamentet för att åstadkomma fossilfri el?
    Och inte minst: Ska vi slumpa bort vår kanske viktigaste konkurrensfördel?