Energimyndigheten och Naturvårdsverket har diametralt motsatta åsikter om vad som krävs för att vi skall klara målet för andel förnybar energi 2020.

Kontrollstation 2015 för de klimat- och energipolitiska målen skall ge regeringen underlag för eventuella justeringar i de styrmedel som skall säkerställa att målen uppnås. 

Den 1 oktober presenterade Energimyndigheten och Naturvårdsverket gemensamt en rapport med titeln Underlag till kontrollstation 2015. Rapporten beställdes av regeringen Reinfeldt och kommer nu att bli ett av de underlag som skall vägleda den nya regeringen i dess beslut om eventuella förändringar i styrmedlen.

Redan i februari presenterade Energimyndigheten en egen rapport med titeln Kontrollstation 2015 – förslag till justeringar i elcertifikatsystemet, även den beställd av förra regeringen. Man förväntar sig att dessa båda rapporter är någorlunda samstämmiga, åtminstone vad gäller viktiga slutsatser, men där misstar man sig. I Underlag till kontrollstation 2015 skriver författarna: ”Målen för andelen förnybar energianvändning och utsläpp av växthusgaser kommer enligt Energimyndighetens och Naturvårdsverkets bedömningar att nås utan styrmedelsförändringar”.

Det nationella målet för andel förnybar energi 2020 är sedan flera år 50 procent, och det troliga resultatet (referensfall) enligt rapporten bedöms bli 55 procent. Målet nås alltså med mycket god marginal, inte helt oväntat eftersom andelen förnybar energi nådde 51 procent redan 2012. Energimyndighetens rapport handlar om den gemensamma svensk-norska elcertifikatsmarknaden och det avtal som finns mellan länderna om utbyggnad av förnybart.

Enligt detta avtal skall länderna under perioden 2012-2020 sträva efter att bygga ut 26,4 TWh förnybart, hälften i vardera landet. Det målet kommer emellertid inte alls att nås med oförändrade styrmedel anser myndigheten och föreslår därför en kraftig ökning av kvotplikten i elcertifikatsystemet.

Vi tycks alltså ha två mål för utbyggnad av förnybar energi, ett ”eget” nationellt mål (50 förnybart förnybart 2020) och ett annat tillsammans med Norge (utbyggnad med 20,6 TWh till 2020). Till stöd för att nå målen finns ett elcertifikatsystem, och Energimyndigheten säger i den ena rapporten att kvotplikten i systemet måste öka och konstaterar i den andra rapporten tillsammans med Naturvårdsverket att någon förändring inte behövs!

Denna rapportröra blir än grumligare när man försöker få ett klargörande av de båda myndigheternas tjänstemän. Från Energimyndigheten hävdas att den gemensamma bedömningen om måluppfyllelse 50 procent förnybart bara gäller om den föreslagna kvothöjningen genomförs. På fråga varför det då står att målet kan nås utan förändring av styrmedlen ges inget svar. Naturvårdsverket svarar emellertid och försäkrar att endast styrmedel som är beslutade finns med i underlaget för beräkningarna. De av Energimyndigheten föreslagna men ej beslutade förändringarna ingår alltså inte.

Befintliga styrmedel kan fortsätta att verka oföränrade utan att måluppfyllelsen 2020 äventyras, anser Naturvårdsverket. Rapporternas slutsatser framstår för en icke invigd som inbördes oförenliga och någon klargörande information ges icke. Frågan måste ställas om myndigheterna själva vet vad de egentligen rapporterar.

Konjunkturinstitutets (KI) vetenskapliga råd har på uppdrag av förra regeringen analyserat hur klimat-energipolitiken skulle kunna utformas på ett mer kostnadseffektivt sätt. En av de rekommendationer som KI gör är att enbart låta fastställda klimatmål driva omställningen mot ett kolsnålt samhälle och att ta bort målen för förnybar energi. De fördyrar klimatpolitiken i onödan, menar KI. Förslaget att öka kvotplikten i elcertifikatsystemet, trots att det inte behövs, blir dyrt för svenska elkonsumenter och framstår som en god illustration till det slags kostnadsökningar som KI varnar för.

Einar Fjellman