Leveranssäkerheten kräver utveckling av elmarknaden

Elmarknadens nuvarande mekanismer kommer inte att räcka till för att klara omställningen till en förnybar elproduktion utan kärnkraft med bibehållen leveranssäkerhet. Den måste kompletteras med nya funktioner med verkan på den fysiska leveransförmågan. Ett förslag till en ny marknad för ekonomiska leveransgarantier skisseras i artikeln.

Visionen om den fossilfria elförsörjningen utan kärnkraft får ett växande stöd inom opinionen och vetenskapen mot bakgrund av risken för en klimatkollaps som ett stort hot mot en stabil samhällsutveckling.  Samtidigt är risken uppenbar för att utvecklingsinsatserna för att nå dit och deras kostnader underskattas. Omställningen är av minst lika stor utvecklingsmässig och ekonomisk dignitet som uppbyggnaden av kärnkraften, som tog ca 30 år att genomföra. Tankemodellerna för att åstadkomma en hållbar finansiering förefaller hittills mest att bygga på att man bara behöver göra lite mera av vad man har gjort förut. Det lär inte räcka till.

Energiöverenskommelsen under 2017 var ett stort politiskt framsteg. Beträffande finansieringen av den framtida elproduktionen stannade man dock vid att förlita sig på att förlänga elcertifikatsystemet. För en vidareutveckling av elmarknaden valde man bara att vänta och se hur det går. Det kan ta upp till tio år att bygga upp ny tillräcklig produktionskapacitet och dessförinnan kanske tio år att etablera nya marknadsmässiga finansieringsförutsättningar. Ska detta kunna åstadkommas för att vara klart till 2040-talet när kärnkraften antas vara utfasad är det nu hög tid att etablera de hållbara ekonomiska och fysiska modeller som utvecklingen ska bygga på.

Den nuvarande elmarknadsmodellen utvecklades under ett tidsskede då någon finansiering av ny produktionskapacitet inte ansågs nödvändig. Den innehåller inga mekanismer för att finansiera sådana framtida investeringar utöver det dagliga spotpriset. Erfarenheterna hittills visar att spotpriserna inte har varit tillräckliga för att finansiera några nyinvesteringar, knappast ens för att bibehålla existerande produktionskapacitet. Den finansiella elmarknaden är helt baserad på förväntningar om det dagliga elspotprisets utveckling, inte på de bakomliggande fysiska investeringsbehoven. 

Leveranssäkerhetens förutsättningar
För att kunna genomföra kapitaltunga investeringar krävs starka drivkrafter och ett förtroende för att investeringskostnaderna ska kunna täckas av framtida intäkter. Den främsta drivkraften för att bygga upp den leveranssäkerhet, som vi fortfarande har stor nytta av, var den tidigare geografiskt bestämda leveransplikten som obligatoriskt band samman elanvändare med en given elleverantör. Därmed kunde investerare förlita sig på att kostnaderna skulle komma att täckas av elkunderna genom de standardiserade eltarifferna.

För att uppfylla leveransplikten var elleverantörerna tvungna att själva producera eller köpa in nödvändiga resurser för att klara både energi- och effektbehoven. De leveranssäkerhetskriterier som elbranschen etablerade var i detta sammanhang bara ett verktyg för att kunna bedöma om leveransförmågan var tillräcklig eller inte.

Den tvingande leveransplikten och därmed instrumenten för att upprätthålla en viss nivå på leveranssäkerhet avskaffades genom elmarknadsreformen på 1990-talet, och den lär inte komma tillbaka. I olika sammanhang har förslag lyfts på senare tid att det skulle vara lämpligt att återigen etablera leveranssäkerhetskriterier för främst effekt och energi. Det vore naturligtvis bra, men det räcker inte.

Man måste också gå vidare och ställa den enkla frågan om vem som skulle bry sig om sådana kriterier. Med den rådande elmarknadsmodellen är svaret att det inte finns någon som skulle bry sig i den meningen att det skulle initiera investeringar. Det skulle möjligen vara staten, om man anser att det är statens uppgift att finansiera investeringar som andra anser vara olönsamma.

För att det i en öppen elmarknad ska vara möjligt upprätthålla en långsiktigt hållbar leveranssäkerhet måste det således finnas andra drivkrafter. För producenter borde en drivkraft vara att kunna verka som en konkurrenskraftig leverantör för att uppfylla elanvändarnas behov av energi och effekt både på kort och på lång sikt. Det innebär i sin tur ett avsevärt utvecklingsbehov av instrument för att hantera långsiktiga leveranssäkerhetsbehov både för enskilda kunder och för elsystemet i sin helhet.

Den framtida leveranssäkerheten bygger inte bara på produktionsförmågan. Av central betydelse är också utvecklingsmöjligheterna för ellagring och flexibilitet på användarsidan för att klara balanseringen både på företagsnivå och för hela elsystemet. Denna utvecklingspotential är hittills nästan helt outnyttjad p.g.a. otillräckliga ekonomiska incitament.

Effektproblemet
I flera sammanhang diskuteras problemet med en befarad effektbrist som om det i framtiden skulle komma att se ut ungefär som det har gjort hittills d.v.s. att skulle inträffa några enstaka timmar några enstaka år. Så kommer det givetvis inte att se ut i en framtid då visionen om den fossilfria produktionen utan kärnkraft kan ha förverkligats.

Flera simuleringsstudier på senare år har tydligt visat att i scenarier med en utbyggnadsnivå av förnybar elproduktion som på årsenergibasis kan ersätta kärnkraften, uppstår extrema balanseringssituationer med avsevärda varaktigheter. Om inte nya effektresurser i storleksordningen 5-6000 MW kommer på plats kan brister uppstå under många hundratals timmar, kanske upp till 1000 timmar per år.

Innebörden av sådana situationer är antingen att motsvarande elbehov inte kan levereras eller att nya produktionsanläggningar som kan komma på plats inte bara kommer att producera effekt utan också energi under avsevärda tider. Det innebär i sin tur att de måste klara de allt strängare miljökraven på bränsle och utsläpp för motsvarande produktionsvolymer.

De olika resonemang som förs om att bygga upp särskilda effektmarknader eller upprätthålla myndighetsstyrda effektreserver innebär alltid risker för snedvridning av marknadsprocessen i förhållande till annan konkurrensutsatt produktion när de utnyttjas. Problemet förvärras ytterligare när bristsituationerna blir fler och varaktigare. I det perspektivet blir det tydligt att det inte går att dra en tydlig skiljelinje mellan produktionsanläggningar för energi och för effekt. Risken är också stor för ineffektiva investeringar i anläggningar med begränsad nytta. Slutsatsen är rimligen att sådana arrangemang ska undvikas.

Studierna visar också att den förnybara produktionen vid hög tillgång till vind och sol inte alltid kan tas om hand för elbehoven inom landet eller för export. Varaktigheten för sådana överskottssituationer kan även de komma att uppgå till uppemot 1000 timmar per år. Den fysiska innebörden är att förnybar energi måste spillas bort antingen i vattenkraften eller direkt i vind-eller solkraftanläggningarna. Om den förnybara produktionen skulle byggas ut ytterligare för att reducera effektbristriskerna så skulle överskottssituationerna öka i motsvarande grad.

Marknadskonsekvenser
I den nuvarande marknadsmodellen sätts priset lika för all omsättning om inte överföringsbegränsningar leder till regionala prisdifferenser. De bristsituationer som kan förväntas uppstå kommer att innebära extremt höga prisnivåer under långa tider och överskottssituationerna leder till extremt låga och tidvis även negativa priser. Dessa prisnivåer kan vara hälsosamma om de leder till att investeringar kommer till stånd för att förstärka balanseringsresurserna eller för att omfördela elanvändningen. Det kan dock ta lång tid innan förstärkningar kommer på plats.

Det är endast en del av elanvändningen som kan påverkas genom kortsiktiga prisvariationer.  För stora delar av elanvändningen kan därför de extrema priserna bli rent skadliga utan att några nyttoeffekter uppstår. Ur elkundernas perspektiv är det ett problem att det inte går att differentiera mellan olika delar av användningen. Det borde kunna ske på det sättet att den del som går att påverka kan exponeras för volatila priser och den del som inte kortsiktigt kan påverkas prissätts enligt mera långsiktiga grunder eller skyddas av andra mekanismer. Den finansiella elmarknaden är en sådan mekanism, men det kan ifrågasättas om den är verkningsfull som incitament för att öka den fysiska flexibiliteten på förbrukningssidan.

Långvariga överskottssituationer med nollpriser innebär att producenterna inte får några intäkter för de leveranser som ändå sker, vilket kan vara ödesdigert för företagens överlevnad.

Argumentet att medelvärdena av de dagliga spotpriserna på sikt ska ge tillräckliga intäkter för nya investeringar är tämligen svagt. Att medelvärdet av en så instabil prisbildning som kan förväntas skulle råka bli tillräckligt för att ligga till grund för optimala investeringar torde snarast vara en from förhoppning.

Genom att reglerresurserna för att balansera elsystemet för det mesta har varit tillräckliga så har prisvariationerna mellan dag och natt samt olika produktionssituationer hittills varit tämligen små. Stora insatser har genomförts för att utveckla en verkningsfull flexibilitet och lagringsmöjligheter inom elanvändningen, bl.a. inom olika Smart Grid-projekt. Mycket få av dessa har implementerats främst på grund av otillräcklig ekonomisk bärkraft.

Framväxten av reglerresurser inom elanvändningsområdet är beroende av stora variationer i priset på elspotmarknaden. Det finns dock en motsättning i detta genom att en sådan volatilitet kan vara skadlig för stora delar av elanvändningen som inte kan påverkas i den nuvarande marknadsmodellen. Det leder sannolikt till att så stora och frekventa prisvariationer för hela omsättningen inte kommer att accepteras och att krav ställs på prisbegränsande mekanismer. Att reglerresurserna i sig skulle utgöra sådana begränsande faktorer visar risken för en absurd rundgång i frågan.

En idéskiss till en vidareutvecklad marknad med fysiska leveransgarantier
En möjlighet till utveckling av elmarknaden för att möta de problem som påvisats tidigare är att den kompletteras med en marknad för fysiska leveransgarantier. Meningen med detta är att det ska vara ett ekonomiskt styrmedel för att kunna utgöra ett långsiktigt ekonomiskt skydd för prioriterade delar av elanvändningen gentemot extremt höga priser samt att bygga upp incitament för frivillig förbrukningsflexibilitet. Dessutom ska garantierna kunna skapa nya betalningsströmmar för att finansiera fysisk kapacitet för att klara av bristsituationer. Därmed skulle behovet av särskilda effektmarknader kunna elimineras. Till skillnad från den befintliga finansiella elmarknaden ska den föreslagna marknaden inte vara kopplad till spotpriset utan till fysiska leveransvolymer.

Leveransgarantier ska kunna handlas bilateralt eller på en öppen marknadsplats med transparent prissättning. De som ska kunna sälja garantier är såväl producenter som nya aktörer som kan aggregera tillräckliga volymer av småskalig produktion eller förbrukningsflexibilitet. Innebörden för säljarna att de ska kunna garantera att den volym som sålda garantier omfattar verkligen ska kunna levereras. Skulle man inte klara detta ska de ekonomiska sanktionerna vid avräkningen vara kännbara. Leveransgarantierna ska kunna vara så långsiktiga som möjligt enligt både anläggningsägarnas behov av täckning för investeringskostnader och kundernas behov t.ex. för att säkra nya industriinvesteringar. Leveransgarantierna ska avse både energi- och effektnivåer.

Verkan av sådana leveransgarantier ska vara att elkunder inte ska behöva betala mer än en viss prisnivå för elleveranser upp till den volym man har köpt garantier för även om spotpriset skulle vara mycket högre. Det blir som ett frivilligt pristak som man betalar för. Hur stor del av sin elanvändning som ska skyddas av leveransgarantier ska kunna bestämmas av elkunderna själva, antingen individuellt eller genom aggregerande aktörer. Valet av nivå kan således bestämmas av kundernas prioritering av olika användningsbehov, egna installationer för att reducera sin elanvändning, riskbenägenhet m.m. Det är troligt att ett instrument med leveransgarantier till en del kan ersätta den befintliga finansiella elmarknaden genom fokuseringen på fysiska leveranser.

Det kan aldrig uteslutas att tvingande fysiska frånkopplingar av elanvändare måste tillgripas i verkliga nödsituationer. Vid sådana akuta tillfällen kan inte någon hänsyn tas till kundernas individuella leveransavtal. För att kompensera för det ska ekonomisk ersättning kunna ges till kunder som fått sina leveranser som man har tecknat garantier för avbrutna. Kostnaderna för detta ska täckas av avgifter från de som fått behålla även sådana leveranser som man valt att inte ha garantier för. Avgifterna och ersättningarna ska vara tillräckligt stora för att utgöra kraftfulla incitament för att köpa leveransgarantier.

En mekanism för frivilliga leveransgarantier kan ha möjligheter att vara självreglerande beträffande omfattningen förutsatt att incitamenten är väl avvägda. Om det inte skulle bli fallet kan det övervägas om man med hänsyn till leveranssäkerheten på nationell nivå behöver stipulera minimikrav på hur stora andelar av elanvändningen som behöver omfattas av leveransgarantier.

Leveransgarantierna ska vara neutrala beträffande produktionsanläggningarnas miljöegenskaper. Det innebär att även icke styrbar förnybar produktion kan tillgodoräknas i den utsträckning ägarna är beredda att ta den ekonomiska risken för att deras tillgänglighet överskattas. De miljökrav som måste uppfyllas mot bakgrund av klimatutvecklingen och andra miljöhänsyn bör vara generella och regleras genom tvingande myndighetskrav och därmed utgöra ett ramverk som investeringar och verksamheter måste inrättas efter. Därmed ska några ytterligare miljörelaterade mekanismer inte behöva hanteras i elhandeln. Detta innebär att elcertifikatsystemet kan avvecklas och ersättas av de generella leveransgarantierna.

Leveransgarantierna skulle innebära en förstärkt anledning för elproducenter att bry sig om hur de ska klara sina leveransåtaganden såväl beträffande energi och effekt samt över längre tid. De kommer inte längre att ha frihetsgraden att dra sig ur åtaganden på endast ett dygns sikt som de kan i dag genom att minska utbudet på elspotmarknaden. De behöver också bry sig om hur deras produktionsbestyckning är anpassad till behoven av energi, effekt och reglerförmåga och behovet av nya investeringar och åtgärder för att bibehålla existerande kapacitet.

Genom en komplettering med leveransgarantier skulle elmarknaden både kunna vara ett instrument för att upprätthålla en nödvändig leveranssäkerhet och göra det möjligt att differentiera leveranssäkerheten mellan olika elanvändningskategorier. Extremt höga spotpriser kan lyftas från de delar av elanvändningen som enbart skulle skadas av dem och samtidigt skulle tydliga incitament kunna ges för en utveckling av flexibilitet inom övriga delar av elanvändningen. Härigenom skulle acceptansen för mycket höga priser kunna ökas. Det skulle också innebära en effektivisering genom att det går att minimera behovet av att bygga produktionsanläggningar för effektbehov som kan lösas på annat sätt.

Det skulle kunna hävdas att leveransgarantierna skulle innebära ytterligare ekonomiska pålagor på marknadsaktörerna. Det kan vara riktigt i den meningen att de stora kostnaderna för omställningen till en fossilfri elförsörjning utan kärnkraft i alla händelser kommer att belasta marknadsaktörerna och i slutänden elkunderna. I det perspektivet kan en rätt utformad marknad för leveransgarantier vara ett verktyg för att minimera omställningskostnaderna bland annat genom att elcertifikatmekanismen kan avvecklas och uppbyggnad av effektmarknader kan undvikas.

 

6 Kommentarer
Sture Larsson
Av Sture Larsson
f.d. Teknisk direktör Svenska kraftnät
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Klas Roudén skriver:

    Vad är ditt problem med Svenska kraftnät?
    Här har vi (fortvarande) ett av världens bästa kraftsystem; en enastående driftsäkerhet, (fortfarande) bland världens lägsta elpriser och med helt försumbar belastning av växthusgaser.
    I motsats till dig Sundström har Sture en oerhört gedigen erfarenhet av och mycket djupa kunskaper om driften av ett storkraftsystem, han vet verkligen betydelsen för driftsäkerheten rörande de rent elkrafttekniska egenskaperna hos våra stora kärnkraftaggregat (generatorer och turbiner); rörelseenergi (svängmassa), spänningsreglering mm. Med mina parenteser ovan indikerar jag vad som kan hända med driften av vårt kraftsystem , om sådana helt fundamentala objekt för baskraften skulle försvinna.
    Dagens elenergidebatt kännetecknas i allmänhet av en djup okunnighet om hur ett kraftsystem fungerar. Detta får ofta långtgående konsekvenser med felaktiga eller helt missvisande slutsatser om rent elkrafttekniska fakta vid introduktion av ny elproduktion.
    På grund av denna okunnighet saknas förmågan att på ett objektivt sätt göra relevanta jämförelser mellan dagens kraftsystem och ett framtida fossilfritt system utan kärnkraft.
    Hela diskussionen begränsas oftast till frågan om utsläpp av växthusgaser (framförallt koldioxid) samt att ersätta kärnkraft med annan fossilfri produktion.
    Debatten begränsas oftast till energifrågan, där energibelopp på regional, nationell och global nivå bollas ut och in i svarta lådor eller olika slags diagram. De olika beloppen för olika energikällor ses ofta som helt likvärdiga utan hänsynstagande till de elkrafttekniska konsekvenserna vid introduktion i respektive kraftsystem.
    Och vad är det du svamlar om att Svk skulle motarbeta den förnybara energin?
    Kanske syftar du på att Svk m fl faktiskt har kurage att upplysa politiker o dyl om att bidragen till ovannämnda svängmassa och spänningsreglering från vare sig dagens vindkraft eller den spirande solkraften är noll.
    Bland egen mångårig drifterfarenhet från Svk minns jag budorden om att i driftskedet alltid gilla läget och till varje pris undvika systemkollaps och samtidigt minimera energifrånkoppling. Svk har ett systemansvar och utnyttjar för detta en mycket kvalificerad teknik, ej energipolitik som du Sundström. Detta borde även du inse, innan du kommer med dina insinuationer mot Svk.
    Men vilken tillgänglighet har vindkraften vid riktigt sträng kyla i Nordeuropa?
    Studera gärna Swecos högkvalitativa studie ”100 % förnybart” från 2017-06-15.
    Bra miljöpolitik att sönderreglera våra älvar och/eller bygga en ruskig mängd gasturbiner för att klara av regleringen vid en storskalig grön energiomställning?
    Med ditt Alexanderhugg pekar du på en metod att reducera risken för effektbrist, vilken metod dock förutsätter prisrespons samt ny teknik.
    Det finns också andra metoder. En skulle vara att i preventivt syfte sända ut signaler från Svk till värmelast i ett roterande system för kortvarig frånkoppling, t ex ½-timme. Jag nämner detta här mycket kortfattat; det krävs för en realisering politiska och planmässiga beslut. Kanske lite gemensamma drag av det du förespråkar beträffande tekniken?
    För att undvika missförstånd vill jag klargöra att jag anser att solenergi givetvis har en enorm potential i områden på jordklotet, där det finns förutsättningar, t ex i Kina, där jag f ö själv satsat i lite solaktier.
    Men utan baskraft i roterande tunga aggregat kommer inte en storskalig grön elproduktion i ett växelströmssystem att fungera. Vi kommer i så fall att få ett mycket svajigt system med radikalt försämrad driftsäkerhet, men detta verkar helt ha förträngts av den (politiska) Energikommisionen.
    Ur klimatsynpunkt kan nämnda aggregat finnas i vattenkraft- och kärnkraftverk.
    Men med enbart vattenkraft, i en storskalig utbyggnad av vind- och solkraft, kommer mycket stora skador att uppstå i älvarna vid vattenkraftens korttidsreglering.

    1. Lars Sundström Civilingenjör SunToEarth skriver:

      Hej Klas Rouden!

      Mitt problem med Affärsverket Svenska kraftnät, SvK, är att de slösar bort stora mängder elenergi och bromsar de förnybara energikällorna.

      Noterar att du också fått del av brödsmulorna från SvK:s bord.

      I övrigt hänvisar jag till din egen text. Du berättar för oss rätt bra vad du förespråkar.

  2. Anders Kjellström Civ Ing Elkraft skriver:

    Grundproblemet var att för att S och Mp skulle kunna bilda regering så var man tvungen att begrava framtida effektproblem genom att tillsätta en Energikommission!

    Den enda lösningen på effektproblemet är att tillsätta en Effektkommission efter en seger för Alliansen i valet i höst!

    Framöver skall vi inte ha någon Energiminister utan en Effektminister!

    Jag ställer ”hjärna” upp som Effektminister

  3. mats persson skriver:

    Under de senaste dagarna har Sveriges effektbehov under dagtid legat runt 25000 MW.
    Den vindkraft vi byggt upp under de senaste 15 åren (7000 MW effekt) mäktade med att levera i storleksordninge 500-700 MW under dessa dagar.

    Vattenkraften har levererat på eller nära sitt max med ca 13000 MW. Kraftvärme har bidragit med 1800 MW och ospecificerat med ca 600 MW. Samtliga kärnkraftsrektorer som kan vara i drift har ,som väl är, också varit i full drift och levererat ca 8500 MW el till elnätet.
    Under några timmar de senaste dagarna har trots detta sverige importerat el (dock marginellt ca 200 MW).

    Det är uppenbart för varje tänkande individ att det är en lång väg att vandra ifall vi skall ersätta kärnkraften med i huvudsak då vindkraft som levererar slumpmässigt och ofta inte när effektbehovet är som störst. De 3 reaktorer som är beräknade att tas ur drift redan till år 2020 (O1,R1 o R2) bidrar idag med ca 2000 MW effekt.

    Utan tillskott av effekt från dessa 3 reaktoer så vore Sveriges kraftförsörjning nu satt under hård press. Det skall också tilläggas att det vädermässigt inte varit någon extrem situation utan historiskt snarast kan betraktas som ett par normala vinterdagar då hela sverige haft temperaturer på minusidan.

    Det är också uppenbart att det inte hade hjälp med vare sig solceller eller mer vindkraft dessa dagar.
    en fördubblad vindkrafseffekt (dvs 14000 MW) hade endast täckt 30% av bortfallet från dessa 3 reaktorer. Och solceller är helt odugliga då största effektbehovet dessa dagar inträffat innan solen gått upp och efter det att solen gått ner!

  4. Lars Sundström Civilingenjör SunToEarth skriver:

    Som fd teknisk direktör på Affärsverket Svenska kraftnät är Sture Larsson en av de mest ansvariga för våra problem idag med Affärsverket Svenska kraftnät och dess starka band till kärnkraften.

    Sture skriver:

    ”Elmarknadens nuvarande mekanismer kommer inte att räcka till för att klara omställningen till en förnybar elproduktion utan kärnkraft med bibehållen leveranssäkerhet. Den måste kompletteras med nya funktioner med verkan på den fysiska leveransförmågan. Ett förslag till en ny marknad för ekonomiska leveransgarantier skisseras i artikeln.”

    Klartext: Sture menar att vi får elavbrott om vi, som en överväldigande majoritet av Sveriges politiska partier kommit överens om, går över till förnybar elproduktion och lämnar kärnkraften bakom oss.

    Sture tycker att vi måste ha en ny marknad för ekonomiska leveransgarantier för att våga lämna kärnkraften. Detta är bara dimridåer.

    Har jag inte i flera av mina artiklar under den senaste tiden påstått att Affärsverket Svenska kraftnät vill behålla kärnkraften och hindra den förnybara energin?

    Tyvärr för Sture har det tåget gått. Den förnybara elproduktionen har nu en explosionsartad utveckling som inte kan stoppas.

    Den stora bluffen är ”brist på eleffekt” när kärnkraften avvecklas. Vi har så stora effektreserver att avvecklingen kommer att gå utan problem. När hade vi senast elbrist i landet? Jo just ja, 2010 när några av kärnkraftverken plötsligt tvingades stänga för reparation. Men när kärnkraftverken avvecklas? Just det, då finns inte längre några få jättestora elproduktionsapparater som plötsligt kan tvingas stänga!
    Elförbrukningen sjunker dessutom i Sverige! Under januari sjönk elförbrukningen med 3,4 %.

    Ett av dagens problem är att Affärsverket Svenska kraftnät och Sveriges övriga elnätbolag som Fortum,Vattenfall och Eon tjänar ohyggliga pengar på svenska folket genom ytterst oskäliga prishöjningar på elnätavgifterna. Här finns ingen transparens.Stora delar av dessa ekonomiska medel förs utomlands som koncernbidrag.

    Därför ska vi utföra Alexanderhugget. Det handlar om att med ett enda slag lösa den Gordiska Knuten. Den Gordiska Knuten är att de fasta elnätskostnaderna nu är större än de rörliga elhandelskostnaderna, icke-transparenta och effektivitetsbromsande. Det finns därför inget starkt incitament för konsumenterna att minska eleffektberoendet och energiberoendet. Eftersom de fasta elnätsavgifterna är helt ogenomskinliga är det svårt att bedöma dessa elprishöjningar.

    Affärsverket Svenska kraftnät och elbolagen kommer att vara totalt emot Alexanderhugget eftersom konsumenterna kommer att ta tillbaka pengar som tillhör konsumenterna.

    Alexanderhugget

    Alexanderhugget omvandlar nätbolagens alla fasta taxor till rörlig taxa med pris per använd kWh. Omvandlingen bör ge en till två kr per kWh i rörlig kostnad. Tillsammans med elhandelsbolagens rörliga taxa mellan en och två kronor per kWh bör den nya helt rörliga taxan kunna ligga någonstans i närheten av tre kronor per kWh i genomsnitt. Men du slipper helt den fasta nätkostnaden. Alexanderhugget ger därför ett mycket starkt incitament till att minska effektbehovet och energibehovet hos alla elanvändare.

    Nättaxan hos nätbolagen bör således göras helt rörlig. Om elhandelsbolagen har någon fast del av elräkningen ska även denna del göras helt rörlig. Om du ej använder någon el men har fast elinstallation ska du inte betala en enda krona. Den rörliga elnättaxan ska precis som gällande elhandelsbolagen betalas i förhållande till förbrukad el och förbrukat antal kWh. Enbart Alexanderhugget skulle enligt mina beräkningar medföra en total elenergiminskning i Sverige om ca 15 % inom en månad och ca 40 % inom två år. Dessutom skulle motsvarande eleffektminskning bli ca 10 % inom en månad och ca 30 % inom två år. Vi skulle då kunna stänga sex av kärnkraftverken inom två år. Idag betalar du gällande din rörliga eltaxa en bra bit över en krona per kWh. Med Alexanderhugget skulle du istället betala kanske tre kronor per kWh! Men du slipper nätavgiften. En stor fördel med Alexanderhugget är att nätkostnaderna blir lätta att jämföra när du ser vad nätkostnaden kostar per köpt kWh. Den största fördelen med Alexanderhugget blir att de flesta av oss får lägre elkostnader och att konkurrensen mellan både elhandelsbolagen och mellan nätbolagen ökar.

    Det är viktigt att vi håller nere det totala eleffektbehovet i Sverige. Därför måste det kosta att använda el när det är riktigt kallt. Taxan per kWh ska därför variera beroende på tid på dygnet och året. Ju mer eleffekt som används i Sverige desto dyrare ska denna timtaxa vara. Då skulle eleffektminskningen förbättras till ca 40 % inom två år. Då skulle du betala ännu mer när det är kallt ute och på morgnar och kvällar. På helger eller när det blåser friskt eller när solen skiner blir det billigare. Mest skulle du betala på vardagsmorgnar när det är kallare än minus tjugo grader eller mer.

    Varför skulle effekterna bli så stora?

    Anledningen är att alla privatpersoner och företag m fl som idag är sparsamma med elen ändå skulle bli uppmuntrade till att effektivisera ytterligare. De som inte är sparsamma med elen skulle få en mindre elchock. De skulle omgående börja genomföra lämpliga eleffektiviseringar. Potentialen för eleffektiviseringar är stor vid fördubblade elpriser. I början blir den totala elkostnaden ungefär lika hög som tidigare för alla elanvändare. Alla elkostnader blir rörliga. Efter två år har alla fått lägre elkostnader på grund av de stora och lönsamma eleffektiviseringar som elanvändarna börjat genomföra.

    Jag frågar nu: Finns det någon som helst anledning att inte genomföra Alexanderhugget?

  5. Magnus Thorstensson skriver:

    Självklart kan och ska marknadens funktion och effektivitet diskuteras, men en grundläggande parameter saknas: vilken leveranssäkerhet ska vi ha? Det är bara SvK som enligt lagen har ett fysiskt ansvar. Ska det vara oändligt, vilket Ellagen egentligen säger? Eller enligt lagen om effektreserv, dvs. den beräknade sannolikheten för manuell bortkoppling med en effektreserv om 2000 MW? Eller enligt förordningen om effektreserv, dvs. sannolikheten för bortkoppling med en effektreserv om 750 MW? Eller motsvarande en tioårsvinter som Energimarknadsinspektionen menade var ett rimligt krav att ställa på kraftsystemet enligt rapporten EI R2008:15? Tyvärr gav Energikommissionen inte någon vägledning i frågan…