Konjunkturrådet: Elcertifikat ger ingen klimatnytta alls

SNS Konjunkturråd 2011 presenterade sin rapport i början av året. Men den rönte inte särskilt stor uppmärksamhet i medierna, i synnerhet inte den del av rapporten som handlar om klimatpolitiken.

Att klimatpolitiken måste skiljas från energipolitiken är den mest grundläggande slutsatsen från Konjunkturrådet, eftersom sammanblandning leder till ineffektivitet och motstridiga effekter. Det går stick i stäv med hur den svenska regeringen ser på saken. En bärande idé från den svenska regeringen är att ha en ”sammanhållen klimat- och energipolitik”.

Man kan kort säga att Konjunkturrådet pekar på att många av de särskilda insatser som görs inom energipolitiken är verkningslösa för målet att minska utsläppen av klimatgaser och i vissa fall motverkar de övergripande europeiska målen. Konjunkturrådet visar att det som fungerar bäst istället är generella system som angriper själva problemet med klimatgaserna, exempelvis genom koldioxidskatt och genom EU:s system med utsläppsrätter. Ett exempel på politik som inte fungerar är systemet med elcertifikat, menar Konjunkturrådet. Energimyndigheten skriver att ”systemet ska bidra till att Sverige får ett mer ekologiskt hållbart energisystem”.

– Elcertifikaten leder inte till minskade utsläpp, det är en missuppfattning, säger Runar Brännlund som är professor i nationalekonomi vid Umeå Universitet och som är ansvarig för klimatdelen i Konjunkturrådets rapport.

Elcertifikaten främjar svensk vindkraft och annan förnyelsebar elproduktion. Men att Sverige subventionerar vindkraft innebär att problemen med utsläpp exporteras, understryker Runar Brännlund. Byggs det ett svenskt vindkraftverk så kan det göra att man producerar lite mindre el vid ett exempelvis ett gaseldat kraftverk. Men de utsläppsrätter som det verket då inte använder, används istället av någon annan som släpper ut klimatgaserna.

EU har satt upp ett mål när det gäller att minska utsläppen av klimatgaser och styr mot målet genom att de som släpper ut måste ha utsläppsrätter. Genom att minska antalet utsläppsrätter minskar utsläppen. Det blir successivt mera förmånligt att inte släppa ut. Men det kommer inte att gå fortare för att viss teknologi subventioneras, menar Runar Brännlund.

Svenska subventioner av förnyelsebar elproduktion gör att priset på EU:s utsläppsrätter trycks nedåt, eftersom efterfrågan på rätterna minskar

– Man kan säga att subventionering av svensk vindkraft även innebär ett bidrag till utsläpp någon annanstans i Europa, säger Runar Brännlund. För varje krona som den svenska vindkraften subventioneras med blir det billigare för andra att släppa ut klimatgaser. Elcertifikaten snedvrider därför funktionen inom EU:s system med utsläppsrätter och det blir dyrare att nå resultat än om elcertifikaten inte hade funnits.

Ibland hävdas det att priset på utsläppsrätter är för lågt för att få till en omställning och att det därför behövs riktade åtgärder som gynnar exempelvis renare teknologi. Men sådana åtgärder sänker alltså priset på utsläppsrätter ytterligare och omställningen bromsas än mer. Medicinen gör patienten sjukare.

Vinnarna på elcertifikaten är de företag som bygger exempelvis vindkraftverk, menar Runar Brännlund.

Det talas ofta om vikten av att vara ett föredöme, att Sverige genom att satsa extra mycket på förnybara energikällor kan påverka andra länder att följa efter. Och det sägs att Sverige får ökad konkurrenskraft genom att bygga upp en industri kring förnyelsebara energikällor. Men Runar Brännlund menar att det inte finns några belägg för att det faktiskt fungerar.

– Tvärtom finns det flera exempel på misslyckade specialsatsningar, säger Runar Brännlund och pekar på politiken som främjat etanolbränslen, som varit dyr och ineffektiv.

Men Runar Brännlund menar ändå att den svenska politiken blivit bättre i och med klimatpropositionen från 2009. En del av det gamla tänkandet med ett lapptäcke av olika stödsystem har rensats bort även om en hel del återstår att rätta upp, menar Brännlund.

– För 10 – 15 år sedan blev det mera rabalder när man föreslog att man kunde ”köpa sig fri” genom utsläppsrätter, men idag har ju även miljöorganisationerna omfattat denna tanke, säger Runar Brännlund. Det är en sorts utnötningskrig. Jag är optimist om att man på lång sikt kommer fram till en klokare politik.

Runar Brännlund resonerar om politiska styrsystem ska utformas som morot eller piska. Han menar att det fungerar bättre med piskan än med moroten. Skälet är enkelt: det är möjligt att identifiera problem och peka på sådant som måste bort, till exempel utsläpp av klimatgaser, men det är svårare att från politiskt håll peka ut lösningarna, exempelvis vilken teknologi som löser problemen. Svenska politiker som vill göra en insats bör rikta blickarna mot de internationella systemen för att få dem mera heltäckande.

– Om politikerna tycker att klimatarbetet går för långsamt bör de göra det ännu dyrare att släppa ut klimatgaser, inte hitta på nya särskilda stödsystem för än det ena än det andra. De har verktygen, det är bara att använda dem.

7 Kommentarer
Mats Olin
Av Mats Olin
Second Opinions skribent
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

  1. Stefan Lundvall skriver:

    Det som jag skrev i min kommentar den 31 augusti om att det kanske inte är bäst att satsa allt på en häst gällde förstås politiska styrmedel. Utsläppshandelssystemet inom EU ser jag som ETT politiskt styrmedel. Visst har det fördelen att det inte är begränsat till en teknik utan möjliggör olika lösningar att nå målen och meningen är ju att de mest effektiva teknikerna ska användas. Det finns tyvärr en hel del som talar för att handelssystemet inte ger tillräckliga utsläppsminskningar jämfört med vad som krävs för att möta klimathotet. Från ekonomisk effektivitessynpunkt är det bättre att vidta åtgärder nu än vänta till senare eftersom klimatförändringarna ger kostsamma konsekvenser. Därför kan det finnas anledning för Sverige att satsa på fler politiska styrmedel inom den handlande sektorn även om det kan leda till att effektiviteten minskar något i handelssystemet. Som jag antydde i mitt tidigare inlägg finns många andra faktorer som också minskar effektiviteten i handelssystemet och det rör sig då ofta om faktorer som inte har någon miljönytta över huvud taget. Subventioner till vindkraft har ändå en hyfsat god träffsäkerhet när det gäller miljönytta, även om till exempel kraftigt höjda energiskatter eller lägre utsläppstak skulle vara bättre, om det nu gick för svenska politiker att bestämma.

  2. ClaesMagni skriver:

    Vi är nog på samma linje, att CO2-målet är det helt överskuggande målet. För att nå CO2-målet måste ny produktion ersätta gammal och eller i kombination med energieffektiviseringsåtgärder. Och jag menar förstås energieffektiviseringsåtgärder som leder till minskat behov av produktion inom den handlande sektor. De billigaste åtgärderna bör genomföras först och där tror jag att Runar och jag är eniga. Elcertifikatsystemet innebär en stimulans av dyra CO2-reduktioner. Och man kan inte påstå att elcertifikatsystemet inte leder till någon CO2-minskning. Som jag skrev tidigare leder elcertsystemet till minskade CO2-utsläpp men inte utöver beslutade CO2-mål. Förnybar elproduktion i elcertsystemt konkurrerar i värsta fall ut andra billigare CO2-reducerande åtgärder på grund av sina subventioner.

  3. Runar Brännlund skriver:

    Visst, man kan inte utesluta att utbyggnaden av förnyelsebar elproduktion påverkar framtida utsläppstak. Poängen är dock att förnyelsemålet, exempelvis det som är bestämt inom ramen för EU’s klimat och energipaket, gör det dyrare att uppnå klimatmålet. Att man har ett instrument, utsläppshandeln, för att uppnå koldioxidmålet innebär inte att man ”satsar allt på en häst”, tvärtom. Det ger de som ingår i systemet att välja sin egen väg för att reducera utsläppen; vissa satsar på ny teknik, vissa byter bränslen, etc.
    Till ClaesMagni kan jag bara säga att vi måste skilja på de utsläpp som sker i den så kallade ”handlande” sektorn (i utsläppshandelssystemet), och de som inte ingår där (exempelvis utsläpp från transportsektorn). Energieffektiviseringar som innebär lägre elförbrukning, exempelvis, leder därmed inte till utsläppsminskningar, vilket däremot en högre bensinskatt gör, eller om vi byter till bränslesnålare bilar.
    Vad gäller försörjningstygghet på energi m.m. så kan det vara ett argument, även om det är synnerligen luddigt.
    Finns mycket skrivet kring frågan om överlappande styrmedel, se exempelvis
    C Böhringer, A Löschel, U Moslener… – Energy Economics, 2009 – Elsevier, eller
    C Bohringer, TF Rutherford… – Energy Economics, 2009 – Elsevier
    I den senare referensen skriver man:
    ”The models agree, however, that the distortions introduced by total EU package imply a substantial welfare loss over and above the costs needed to meet the climate target.”

  4. ClaesMagni skriver:

    Formuleringen att ”Elcertifikaten leder inte till minskade utsläpp” är missledande. För att nå de övergripande reduktionen av CO2emissioner finns det olika åtgärder såsom ökad och ny produktion baserad på CO2snål teknik samt energieffektivisering. Alla dessa åtgärder bidrar till att uppnå klimatmålen. En klok politik skulle förstås se till att de billigaste åtgärderna vidtas först. Vindkraften är inte den billigaste åtgärden och därför kommer det rättmätig kritik. Runar Brännlund borde istället sagt att:
    ”Elcertifikaten leder till minskade utsläpp med inte utöver fastställd mål”. Förnybar energi har i tillägg även en roll att öka försörjningstryggheten i Europa.

  5. Stefan Lundvall skriver:

    Om man använder ett lite längre tidsperspektiv är det ganska troligt att en rejäl utbyggnad av förnybar energi, till exempel vindkraft, gör att EU:s politiker inför kommande utsläppshandelsperioder vågar sig på att sätta utsläppstaken lägre en vad som annars skulle vara fallet. Dvs, då kan man tänka sig att en vindkraftsubvention gör klimatnytta i kommande utsläppshandelsperiod.
    Det kan också finnas andra effekter såsom att en solkraftsubvention kan påskynda teknikutvecklingen i flera led och leda till kostnadsminskningar och långsiktiga utsläppsminskningar i kommande handelsperioder.
    Det är också möjligt att en kraftig utbyggnad av förnybar energi i kombination med energieffektivisering kan göra priset på utsläppsrätter så lågt att utläppshandelssystemet inte längre blir styrande.
    Världen är komplicerad. Så tråkigt det vore om man lät bli att bygga vindkraft och det sedan visade sig att utsläppshandelssystemet ändå inte fungerade styrande av olika anledningar, till exempel ekonomisk kris. Utsläppshandelssystem är i teorin bra och effektiva men är behäftade med flera problem, inte minst att politikerna när de sätter utsläppstaken kan ha bristande kunskap eller vara påverkade av olika särintressen.
    Det är inte så lätt att veta vad som är bäst. Då är kanske ändå inte det bästa att satsa allt på en häst…

  6. Runar Brännlund skriver:

    Jag tror inte alls att syftet med elcertifikaten är att stödja vindkraftsutbyggnaden specifikt, även om det blivit mycket så i praktiken. Vad jag försökte säga i intervjun var att elcertifikaten är ineffektiva och inte ens behövs om syfte är att minska utsläpp av koldioxid eftersom dessa utsläpp är reglerade via utsläppshandelssystemet. Vad gäller morot eller piska i klimatpolitiken så är jag helt övertygad om att piskan är att föredra, även om båda kan ha samma effekt på kort sikt. På lång sikt är det dock stor risk att moroten gör att bl.a. energisektorn blir alltför stor, och att vi låser fast oss i specifika teknologier. Ett problem som Nils lyfter fram är när resten av världen inte vidtar liknande åtgärder. Risken är stor att produktion flyttar och därmed även utsläppen. Just av detta skäl är det viktigt att komplettera nuvarande system (utsläppshandel inom EU) med möjligheten att vidta åtgärder utanför EU och att detta tillgodoräknas företagen. På sikt är naturligtvis lösningen att bredda och fördjupa utsläppshandelssystemet så att det omfattar allt fler länder och alltfler sektorer. Från 2012 kommer flyget att ingå, vilket är ett steg framåt.
    Jag vill också poängtera att jag är fullt medveten om att EU har satt specifika mål vad gäller förnyelsebar energi, och att elcertifikaten är effektiva i att styra mot målet. Men vad jag blev tillfrågad om var hur certifikaten påverkade utsläppen av koldioxid.

  7. Nils Andersson skriver:

    Runar Brännlund har helt rätt i att elcertifikaten inte leder till minskade utsläpp av koldioxid men det är heller inte meningenen. Brännlund tycks tro att det svenska elcertifikatsystemet baseras på svenska politikers vilja att stödja vindkraftutbyggnad. Så är inte fallet. I själva verket finns det ett bindande EU direktiv som innebär att alla länder inom EU måste öka sin andel förnybar energi. I Sverige har vi valt elcertifikat för att på ett kostadseffektivt sätt öka andelen förnybar el. Till en början har mycket stor andel biobaserad elproduktion kommit ut på marknaden. Nu kommer vindkraft på bred front. I andra länder stödjer man motsvarande utveckling med andra stödsystem såsom direkta riktade stöd som visar sig vara mycket kostsammare än det svenska elcertifikatssytemet. Om man som EU politiker enbart vill minska koldioxidutsläpp så behövs inga stöd till förnybar energi det har Runar Brännlund rätt i. Däremot är inte utsläppshandel det bästa sättet att minska koldioxidutsläpp på. Piskan är enligt min uppfattning inte bättre än moroten. Utsläppshandeln leder till stora problem för elintensiv industri i Europa eftersom den leder till högre elpriser än vad elpriserna är i andra delar av världen. På min tid på Kraftveksföreningen tog vi fram ett morotsförslag som vi kallade Klimatcertifikat. Med den modellen skulle vi fått en effektiv koldioxidreduktion utan att elpriserna stigit. Vindkraftutbyggnaden skulle också kommit först när mer kostandseffektiva metoder uttömts.
    Nils Andersson