Kapacitetsmekanismer på olika marknader riskerar ge överflöd av kapacitet

Kapacitetsmekanismer på olika marknader riskerar ge överflöd av kapacitet

Att införa kapacitetsmekanismer kan vara en lösning för att garantera nya investeringar och leveranssäkerheten, men de medför också utmaningar. En av dem är att handeln mellan olika marknader påverkas negativt och en annan är ökade totala produktionskostnader.

Det menar Berit Tennbakk på Thema Consulting.
– Vi riskerar att få ett stort överflöd av kapacitet, som på det stora hela blir dyrare än att låta marknaden avgöra vilken kapacitet som behövs, säger hon.

Daniel Löfstedt på uppdrag av Svensk Energi

Att investeringar, i annat än väderberoende elproduktion som får statligt stöd, inte kommer till stånd skapar problem. Att införa kapacitetsmekanismer, det vill säga att man utformar en marknadsmodell som betalar för att kapaciteten alltid finns tillgänglig, ses som en lösning på flera håll. Storbritannien och Frankrike är två exempel, men EU ser inte utvecklingen som särskilt positiv.
– Utvecklingen med nationella lösningar för kapacitetshanteringen går stick i stäv med EU:s mål att integrera de olika elmarknaderna, säger Berit Tennbakk på Thema Consulting.

EU har bestämt sig för att titta närmare på frågan om kapacitetsmekanismer och förväntas innan året är slut att komma med förslag på nya riktlinjer.
– Det som EU är bekymrat över är att medlemstaterna utformar sina nationella system och att de på det sättet premierar den inhemska produktionen framför produktion i andra länder. Därför kan det ses som en subvention bryter mot reglerna för statsstöd, säger Berit Tennbakk.

Storbritannien har trots allt fått ok från EU att införa en kapacitetsmekanism på sin elmarknad. Principen för Storbritanniens modell är att systemadministratören avgör hur mycket kapacitet det behövs de kommande åren. På en auktion avgörs sedan vem som förpliktigar sig att leverera vad och för detta får dessa aktörer en kapacitetsbetalning. Den brittiska modellen har dock fått kritik för att både ha satt kapacitetskravet högt och att import från andra länder inte är med i beräkningen.

Frankrike är också på väg att omforma sin marknad mot en med kapacitetsmekanism. Deras system påminner till stora delar om den svensk-norska elcertifikatmodellen där varje elhandlare måste köpa kapacitetscertifikat som tillfaller de kraftproducenter som sedan ska leverera kapaciteten. I princip kan utländsk kapacitet delta i marknaden men det förutsätter att kapaciteten finns i ett land som har samma form av kapacitetsmekanism som Frankrike.

Den franska modellen granskas av EU speciellt för att man misstänker att modellen favoriserar vissa teknologier.
– Skillnaden mellan till exempel den svenska effektreserven och modellerna som tillämpas i Storbritannien och den som Frankrike vill införa, är att effektreserven används utanför marknaden. Det gör inte hanteringen av kapacitet i det brittiska och franska systemet, där är den en del av den dagliga marknaden. Målet är att man ska ge incitament för nya investeringar, det är därför som all produktion får lika mycket betalt.

Är inte risken att gammal produktion kvarstår i ett sådant system och tränger undan ny produktion?
– Nej, för till slut blir det dyrare med den gamla produktionen och då tar den nya produktionen över i auktionerna.

Men Berit Tennbakk pekar på att ett grundläggande problem med den här formen av nationella lösningar är att de inte blir resurseffektiva.
– Eftersom man löser frågan nationellt utan att se till import och export, så tar man inte hänsyn till att det kanske hade varit mer effektivt att importera, säger hon och fortsätter:
– Länderna inför kapacitetsmekanismer för att trygga försörjningssäkerheten och garantera att investeringar kommer till. Administrativt bestämmer man nivån på leveranssäkerheten och i och med att det inte är marknaden som avgör nivån är risken att man sätter ett lite högre leveranssäkerhetsmål än vad som krävs. Man tänker mer i termer av trygghet än resurseffektivitet. Och när varje land resonerar så här så riskerar vi att få ett stort överflöd av kapacitet som på det stora hela blir dyrare än att låta marknaden avgöra vilken kapacitet som behövs.

En av de främsta anledningarna till att EU gav ok till Storbritanniens modell för kapacitetsmekanismen är att kablar till andra länder ska kunna vara en del av lösningen. Vid deras senaste auktion i december förra året ingick också kablar i handeln med kapacitet.

Frågan är då hur man ska beräkna pålitligheten och veta hur mycket kapacitet som kan komma den vägen när effekten behövs.
– Det här en gångbar väg framåt tror jag. Men det är inte helt enkelt. Man måste hitta en beräkningsmodell för tillgängligheten i kabeln och vad den är värd, man måste veta hur man ska hantera situationen om kapacitetsbrist uppstår samtidigt på marknaderna och en konkret begränsning av den här delen av kapacitetsmekanismen är att kabeln har en begränsad överföringskapacitet.

Frågan är om det skulle vara möjligt med en EU-lösning som täcker alla medlemsländer.
– I princip ja, men då på en regional nivå. Men detta skulle i så fall ligga långt fram. Leveranssäkerheten är en nationell fråga, så ska man ändra på detta måste juridiken förändras. Sedan finns det tekniska begränsningar också, det är komplicerat att utforma en kapacitetslösning som passar i varje enskilt land, säger Berit Tennbakk.

Daniel Löfstedt
Av Daniel Löfstedt
Second Opinions skribent
PROFILE Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*