Journalister har ett ansvar att återspegla hela verkligheten i energifrågan

Ett återkommande tema i diskussioner kring energifrågor är den gröna energins roll som frälsning på samhällets energibehov. Hos sol, vind och vatten och allt annat som kategoriseras som grön energi ställs stora förhoppningar.

Ett problem är dock att diskussionerna tenderar att glömma den andra sidan av den gröna energins mynt. Precis som alla andra energikällor har även denna sina baksidor, och rent utav även sina mörka sidor.

Varför talar man då så sällan om den gröna energins mörka sida?
Svaret är att det odlas myter om den gröna energin. Förnybar energi målas ofta upp som någon gåva från ovan, utan att man faktiskt begrundar myntets alla sidor. För det må finnas förnybar energi men det finns inga förnybara kraftverk i praktiken. Även om råvaran är förnyelsebar kommer konsumtion av energi alltid att innebära konsumtion av resurser då själva kraftverken måste byggas och underhållas.

Förenklande och grunda världsbilder
Men myten om det hållbara samhället där man både kan äta kakorna och ha dem kvar är ack så lockande för många sagoberättare. Men i den bistra verkligheten fungerar naturen annorlunda. Vi kan helt enkelt inte plocka resurser från jorden och samtidigt tro att vi har ett hållbart samhälle som inte påverkar vår omvärld. Journalister, så väl som andra, bör kunna genomskåda dessa myter samt de förenklade och grunda världsbilder som myterna ger upphov till.

Sällsynta jordartsmetaller, men även ett antal andra sällsynta och ovanliga grundämnen, är centrala i dagens teknikorienterade samhälle. Dessa utgör grunden för mycket av den avancerade elektronik vi har omkring oss. Till exempel är iPhones, plattskärmar och USB-minnen starkt beroende av sällsynta jordartsmetaller för att fungera. Men det är inte bara i elektronik sådana ämnen används. Tunnfilmssolceller, vindkraftverk, energieffektiva ljusdioder och lågenergilampor samt moderna batterier är också uppbyggda kring dessa viktiga ingredienser i skiftande grad. Som ett konkret exempel tänkte vi här fokusera på grundämnet neodym, en oersättlig komponenterna i starka permanentmagneter som används i både elektronik och vindturbinsgeneratorer.

Uppskattningar pekar på att vid en storskalig installation av vindkraft kommer det att behövas ungefär ett ton neodym per installerad megawatt. Detta medför att Energimyndighetens mål på 30 TWh vindkraft till 2020 kommer att kräva 3 400 ton neodym. Som jämförelse kan nämnas att Mellanlagret för använt kärnbränsle (CLAB) i dagsläget innehåller drygt 5 000 ton använt uran som ackumulerats under 39 år sedan 1972. Detta innebär alltså att det är ungefär samma storleksordning för hur mycket av de värdefulla metallerna som måste brytas när det gäller både vindkraft och kärnkraft, om vi antar en livslängd på ett vindkraftverk på 25 år. Lägg till detta övrig konsumtion av sällsynta jordartsmetaller i grön teknologi, till exempel den omtalade hybridbilen Toyota Prius, där varje bil innehåller ungefär ett kilo neodym och tolv kilo lantan.

I jordskorpan uppskattar man att mängden neodym är ungefär 35 mg/kg i medelvärde, så storleken på resursen kan upplevas som betydande. Men stora geologiska förekomster innebär inte det är utvinningsbart. Problemet är nämligen att så låga halter inte rättfärdigar brytning. Endast i ett fåtal fall uppträder neodym i naturliga anrikningar i mineraler som är ekonomiskt brytvärda, men av geologiska anledningar är dessa mängder koncentrerade till ett fåtal länder. Det har uppskattats att mellan 35 % till 40 % av jordens totala resurser ligger på kinesisk mark, 14 % i Ryssland, 9 % i USA och 4 % i Australien.

Världens årliga produktion är svåruppskattad, men ligger mellan 7 000 ton och 20 000 ton. Av detta står Kina för ungefär 97 % och världens försörjning är därmed starkt beroende av Kina. För oljeförsörjningen kan man ju tycka att världens beroende av OPEC-kartellen är tveksamt men det är ändå rätt blygsamt mot den fullständiga kinesiska dominansen på neodymfronten.

Själva brytningen är en komplex fråga. Viktigt att komma ihåg att kanske att neodym, precis som andra metaller, förekommer tillsammans med andra ämnen i mineraler. Ofta tillsammans med torium som är en av de naturligt förekommande radioaktiva tungmetallerna. Detta gör att i princip alla negativa aspekter som Naturskyddsföreningen tar upp angående uranbrytning även är aktuella för neodym. Exempelvis har det kanadensiska bolaget Tasman Metalls Ltd prospekterat för neodym i Jokkmokk, men med tanke på motståndet mot uranbrytning i Sverige kanske vi bör fråga oss om vi istället vill ha en jämförbart miljöskadlig neodymgruva i vår bakgård? För i slutändan innebär all gruvbrytning högst påtaglig miljöpåverkan – oavsett om det handlar om kolenergi, kärnenergi eller så kallad grön energi.

Nära hälften av världens produktion av sällsynta jordartsmetaller sker i staden Baotou i Kina. Resterna efter gruvbrytningen dumpas i en damm i närheten. Dessa rester består bland annat av radioaktivt gruvslagg, de syror som pumpas ner i jorden för att laka fram metallerna samt andra kemikalier som används i malmhanteringen och reningsprocessen. Dammen detta dumpas i är tio kvadratkilometer stor och innehåller 230 miljoner kubikmeter giftigt avfall. På grund av det avfall som dumpas i denna damm ökar vattennivån med 90 cm varje år. Alla som minns den röda flodvåg av dödligt gruvslam som utsläckte allt liv i en ungersk flod förra året vet att gruvdammar inte är att leka med.

Medellivslängden i Baotou är markant kortare än resten av Kina och många dör i redan vid 50-årsåldern. Officiella studier visar att det i området finns en signifikant ökning av cancer, benskörhet hos barn samt lungsjukdomar till följd av föroreningar från metallhanteringen jämfört med andra områden. Det enda som går att odla i området kring staden är majs som är otjänligt som människoföda, men går att sälja som grisfoder om man undviker att berätta för köparen var majsen är odlad. Då har vi inte ens vidrört arbetsförhållandena för själva arbetarna.

Det är, i dagsläget, detta som är den svarta grunden som vår gröna energi vilar på. Vår gröna energi görs möjlig tack vare svarta sår i marken på andra sidan jorden. Småskaliga och rena vindsnurror i Sverige görs möjliga tack vare storskalig och smutsig gruv- och metallutvinning i Kina. Bara för att man inte låtsas om det som händer under jorden på andra sidan världen så innebär det inte att problemet är borta. Att tänka i flera led och se på hela kedjan bakom den gröna energin ger en annan bild än att bara plocka ut väl valda delar.

All energiutvinning, även grön energi, påverkar vår miljö negativt. Tyvärr finns det en tendens i svensk politik att göra energifrågan till en höger-vänsterfråga där debatten i första hand kretsar kring att anpassa verklighetsbilden efter politiska ideologier istället för att anpassa politiken efter verkligheten. Journalister och media, den tredje stadsmakten, har ett därmed ett viktigt ansvar i att återspegla hela verkligheten som kontrast och inte heller får snöa in för mycket på den lilla del som Sverige utgör i det globala energisystemet. Lena Ek menade tidigare att alldeles för få journalister specialiserar sig på energifrågor. Vi kan inte göra annat än att hålla med och efterfråga mer djuplodande reportage som faktiskt går till botten med energiproblematiken.


Mikael Höök
Teknologie doktor i globala energiresurser och tillika forskare vid Uppsala Universitet inom gruppen för Globala Energisystem. 

Pär-Anders Söderström
Civilingenjör i teknisk fysik och numera doktorand i kärnfysik. Han försvarar sin avhandling om sällsynta jordartsmetaller nu den 20 Maj.

 
2 Kommentarer
Av
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

2 Kommentarer

  • Gunnar Fredriksson
    29 oktober, 2011: 3:52 e m

    Författarna begår ett allvarligt fel i beräkningarna om hur mycket Neodym som går åt i vindkraftverk genom att anta att alla vindkraftverk behöver det. I verkligheten är det bara de vindkraftverk som har permanentmagneter i generatorn som använder Neodym i någon märkbar mängd och endast de av dessa som är direktdrivna som behöver en ganska stor mängd. Jag skulle gissa att en bra bit över 90 % av alla världens vindkraftverk inte använder någon Neodym alls.
    Dessutom borde det som används vara relativt lättåtervunnet när det är så väl koncentrerat till generatorn.

    Svara
  • Gerhard Bengtsson
    19 maj, 2011: 4:29 e m

    Kort kommentar till Mikael Höök och Per-Anders Söderströms utmärkta inlägg.
    Vad som än värre är att vindkraftens produktionsfaktor (pf) för dagens större moderna verk ligger mellan 0,25 – 0,28, genomsnittligt för de idag installerade verken i Sverige ligger pf runt 0,20. Detta innebär att för 30 TWh skulle det krävas minst 4 gånger mer neodym, alltså 13600 ton.
    Gerhard Bengtsson
    Koncernordf. Mölndal Energi Ab

    Svara