Gaskraft kunde inte ersätta kärnkraft

Gaskraft kunde inte ersätta kärnkraft

Importerad gas från Norge och Ryssland kunde inte ersätta vid en kärnkraftsavveckling 2010. Kan vindkraften göra det 2040? Och är det hela regeringens ambition?

Delade meningar om uppgörelsen sår tvivel.  Miljöpartiet i regeringen menar, att 2040 är ett slutår.  Socialdemokraterna svävar på målet och moderaterna, som konstigt nog står bakom uppgörelsen, menar att 2040 alls inte är något slutår. Jan Björklund och liberalerna talar ännu en gång klarspråk – liksom dåvarande fp-ledaren Bengt Westerberg 1990 när han stack hål på ”gasbubblan”. Han stoppade en  avveckling 1995-96 och hans plädering bidrog verksamt till att det inte heller blev en förtida avveckling 2010. De som inte tror på ett slutdatum 2040 vänder sig också mot miljardsubventioner till vindkraften. Vänstern tror förstås motsatsen. Centern vill väl gärna se ett slut på kärnkraften men dagens partiledning är också marknadsorienterad och preciserar sig med försiktighet.

I ljuset av alla avvecklingsbeslut lär man inte heller nu förfoga över sådana kunskaper, att man kan ställa ut löften om vår energiförsörjning  om cirka 25 år. Thorbjörn Fälldin lovade i  slutet av 1970-talet – när  centerns kampanj mot kärnkraften nådde stormstyrka –   att 1985 skulle det sättas punkt. Men redan den 9 februari 1977 förklarade han på en presskonferens  tillsammans med Kockums-chefen Nils Hugo Hallenborg:
”Går Kockums planer på en omfattande LNG-import (flytande naturgas) i lås kommer vi långt förbi centerns vallöfte att stoppa kärnkraften”. Uttalandet byggde på en utredning, som Hambros Bank i London gjort tillsammans med Kockums. Den presenterades under den pretentiösa rubriken ”Naturgasen – ett realistiskt alternativ för Sverige”. Sydkrafts ledning fick i slutet av 1976 ta del av den och var allt annat  än imponerad. Kockums huvudintresse var att bygga gastankers; inte Sveriges energiförsörjning. Men projektet sköts sönder och samman först i kraftindustrin och sedan i kanslihuset.

Inför folkomröstningen 1980 hade motståndarna mot kärnkraften samlat sig. Kärnkraften skulle vara avvecklad 1990. Bakom detta Linje 3-krav stod inte bara centern utan även KD och vänstern. Den linjen avvisades i folkomröstningen. Linjerna 1 och 2 fick tillsammans en klar majoritet. Flera riksdagspartier föll för frestelsen att ta poäng på en avveckling. 1988 beslöts att två reaktorer skulle tas ur drift 1995 och 1996. Under följande 14 år skulle återstående 10 reaktorer avvecklas. 2010 skulle all kärnkraft vara avvecklad. Och nu skriver vi 2016! Riksdagsbeslut är inte alltid kungsord om nu någon trott så.

Hösten 1989 kom först 90-talsprogrammet från (S), som tolkades som en revolt mot Birgitta Dahl, som signerat avvecklingsbeslutet  2010. Man kunde inte stänga reaktorer, bevara basindustrins konkurrenskraft, frysa koldioxidutsläppen och skona älvarna. Utredningen  El-90 kom till samma resultat. Då grep Bengt Westerberg in på allvar i debatten. Om regeringen håller fast vid 2010 är det illavarslande skrev han i Aftonbladet 23 mars 1990 och slog fast:
”Om kärnkraften ska avvecklas så måste den ersättas av miljövänliga alternativ. De viktigast är biobränslen och vindkraft”.Potentialen hos dessa fanns nog men tekniken behövde utvecklas, skrev han.

Det ska också noteras att starka röster från LO delade Westerbergs uppfattning, vilket många tolkade som en kritik av Birgitta Dahls energipolitik. Fast det förnekade Ingvar Carlsson, som stödde Dahl. Därmed slogs en spik i (S)-kistan. Särskilt Kjell Olof Feldt ville byta ut kärnkraften mot naturgas. Han vill bygga gasledningar både till Norge och  Sovjet, som Ryssland då hette. Hans motivering var något blåögd. Norge skulle säkra tillförseln  och Sovjet skulle förhindra norsk utpressning. Vad som kunde hända om Norge och Sovjet enades om att driva upp gaspriset – som Opec gjorde med oljan – nämndes försiktigtvis inte av den (S)-märkta gaslobbyn.

2016 befinner vi oss i en liknande situation. Gas, olja och kol är uträknade av CO 2-skäl. Biobränslenas ekonomi får nog beskrivas som något oklar. Och vindkraften kan möjligen prestera energi men inte tillräcklig effekt, vilket inte minst Svenska Kraftnät påtalat. Och eftersom vi varken 2016 eller 2040 kan bestämma över vindarna lär vindkraftens problem kvarstå: särskilt vintertid när det är kallt men vindstilla  och industrin kör för fullt.

Vad vi däremot troligen kan se fram emot är en ny generation kärnkraft, som reducerar problem i dagens.  Är det då så klokt att öppet deklarera att vi ska avveckla allt vad kärnkraft heter? Möjligen är det ett uttryck för att de lärt sig något av gjorda felbedömningar. De lägger inte avvecklingsdagen så nära i tiden, att de själva får uppleva att politiken inte höll vad de lovat. Det finns säkert ett framtida utrymme för aktioner från olika opinionsgrupper som inte tror att vindkraften kan klara vår elförsörjning.

 

1 Kommentar
Sven Bergquist
Av Sven Bergquist
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

1 Kommentar

  • Mats NOrdberg
    13 juli, 2016: 5:55 e m

    Tydliggörande insändare! Beträffande biobränslenas ekonomi är bilden dock inte så oklar som författaren skriver: Den helt övervägande andelen biobränslen i Sverige är eldning av biprodukter direkt vid skogsindustrin. Förbränningsråvaran (restprodukter från pappersmasseprocessen samt bark och spån) transporteras till industrin tillsammans med huvudråvaran (massaved och sågtimmer) och har alltså nära noll produktions- och transportkostnad. Man kan till och med hävda att det rör sig om transportintäkter, eftersom avfallet genom förbränning komprimeras och är lättare att transportera bort. Sverige utnyttjar denna resurs fullt ut idag efter en stark uppgång för några årtionden sedan.

    Ytterligare biobränslen är grenar och toppar från avverkning och huvudsakligen importerade biobränslen. Dessa är belastade med produktions- och/eller transportkostnader och har mycket svårare att konkurrera med fossila bränslen. Vid dagens låga energipriser är det i stort sett bara som försvar av gjorda investeringar det är lönt att använda biobränslen, om man ser det rent ekonomiskt.

    Av detta följer att biobränslen bara kan öka om staten, och alltså röstande skattebetalare, är beredda att växla bort dagens stora skatteintäkter på fossila bränslen mot subventioner på biobränslen. Detta är inte särskilt troligt, så länge övergång till eldrivna fordon och kärnkraft utgör billigare alternativ.

    Svara