Det behövs mer reglering av elnätsmonopolen

Det behövs mer reglering av elnätsmonopolen

I nästa vecka arrangerar Energimarknadsinspektionen en hearing där vi presenterar preliminära förslag till ändringar i den ekonomiska regleringen av de svenska elnäten. På seminariet berättar vi om utredningsarbetet och samtidigt ger vi möjlighet att lämna synpunkter på våra preliminära förslag.

Det uppdrag vi fick från regeringen kom som en reaktion på Förvaltningsrätten i Linköpings dom i de så kallade elnätsmålen. Dessa handlar i huvudsak om vilken avkastning (kalkylränta) som elnätsföretagen ska kunna ta ut av kundkollektivet när nätavgifterna beräknas. Ei hade inför perioden 2016-2019 beslutat om en kalkylränta på 4,56 %.  Förvaltningsrättens dom innebär dock att nätföretagen skulle kunna få så mycket som 28 % högre avkastning jämfört med den nivå som Ei beslutat om. Ei har naturligtvis överklagat förvaltningsrättens dom.

Tony Rosten

Reaktionen från politiken lät dock inte vänta på sig. Redan efter en vecka fick Ei ett uppdrag av regeringen som innehöll tre delar. Att föreslå en författningsreglering av hur kalkylräntan ska bestämmas, en beskrivning av vad de ökande nätinvesteringarna är drivna av samt att vid behov lämna förslag till andra anpassningar av regleringen av de svenska elnäten.

Vi har arbetat med uppdraget i drygt fyra månader och kommit relativt långt med att utarbeta olika alternativ för hur kalkylräntan kan författningsregleras.

Vi är också i färd med att kartlägga investeringarna och dess orsaker. Den investeringsnivå vi nu ser planeras i elnäten är i många fall en fördubbling jämfört med tidigare. Investeringarna är drivna av tre saker. Kapacitetsökning, förnyelse, och förändring av var i landet elkonsumtionen sker, vilket i sig drivs av att t ex storstäderna växer så att det knakar. Inom ramen för nya investeringar finns det också stora möjligheter att samtidigt öka leveranssäkerheten för kunderna.

När det gäller den tredje delen av uppdraget att lämna förslag till övriga anpassningar av regleringen så har vi valt att göra en relativt bred översyn. Eftersom det är knappt om tid för ändringar till nästa tillsynsperiod 2020-2023 kommer våra förslag att begränsas till vad som hinner utredas inom tiden för regeringsuppdraget. De områden som vi arbetar med här handlar främst om att skapa ordning och reda i regelverket kring hur en intäktsram kan ändras under och efter en tillsynsperiod. De pågående rättsprocesserna inom området visar att regelverket måste bli tydligare. Vi kommer också att föreslå ändringar i avskrivningstiderna för anläggningskomponenter, här har vi inte kommit lika långt men ambitionen är att dela upp anläggningarna i flera kategorier och att justera de livslängder som används i regleringen. Vi gör det för att regleringen inte ska missgynna ny smart teknologi framöver.

Vi har också konstaterat att det finns några övergripande problem med den regulatoriska modell som gällt sedan 2003, d.v.s. det så kallade kapacitetsbevarande perspektivet. De problem som vi har sett är främst förknippade med att det under många år varit stor skillnad mellan prisutvecklingen på elnätskomponenter och den allmänna inflationen. Detta har inneburit att de önskvärda effekter som man en gång i tiden ville uppnå med metodvalet också inneburit ökade kostnader för kunderna. Det behöver definitivt ses över. Och det bör göras utifrån ett bredare perspektiv. Den svenska ellagstiftningen får i en internationell jämförelse sägas vara en relativt öppen ramlagstiftning där ganska mycket av styrningen av elnätsinfrastrukturen överlämnats till att hanteras genom ekonomisk styrning i intäktsregleringen. Företagen ropar dessutom efter ytterligare ekonomiska incitament för att göra rationella och smarta lösningar, ett exempel på det är E.ONs senaste debattartikel här på Second Opinion den 24 maj där man uttalar ”…att dagens reglering inte i tillräckligt hög grad premierar ett elnät som möter kundernas och samhällets krav på effektivaste sätt…”. Men att i allt för hög grad skapa ekonomiska incitament för att styra elnätsföretagen till åtgärder som redan ligger vad som får anses ingå i att bedriva nätverksamhet, tenderar att bli en dyr lösning för kunderna.

Därför bör det framöver övervägas att en större del av styrningen av den svenska elnätsinfrastrukturen sker genom direkt reglering. Det är i linje med EU-kommissionens så kallade vinterpaket där det föreslås en rad detaljerade regler som påverkar elnätsföretagen. Vi vet ännu inte hur mycket av detta som kommer bli verklighet men gissningsvis en hel del. Att kombinera ett större inslag av icke-ekonomisk styrning kombinerat med en reglerad ekonomisk ersättning för varje företags prestation tror vi är någonting att undersöka närmare framöver. Vi kommer därför att initiera en större översyn av regleringen av elnätsföretagen. En sådan kan dock inte, på grund av den stora omfattningen, göras inom den tid vi har till förfogande i det pågående regeringsuppdraget. Formerna och tidplanen för detta behöver vi tänka mer på och räknar med att återkomma om det senare i höst.

Tony Rosten
Stf generaldirektör och avdelningschef nätreglering på Energimarknadsinspektionen

3 Kommentarer
Av Tony Rosten
Stf generaldirektör, Energimarknads- inspektionen
Profil Second Opinion drivs på uppdrag av Energiföretagen Sverige. Läs mer

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

*

3 Kommentarer

  • Lars Eriksson
    3 juni, 2017: 3:53 f m

    En riktigt utformad kapacitetsbevarande modell tar hänsyn till prisutveckling på nätkomponenter, bestraffar onödig överkapacitet, oavsett det är kapital eller driftkostnader. Att ge sig in på detaljer, reglera prestationer i detalj, skapar bra sysselsättning för byråkrater och för rapportskrivning. Men det dödar lusten att vara rationell företagare där ekonomiska incitament är helt nödvändiga och inte ett hinder. Om ek incitament är hinder, då finns fel som måste rättas till.

    Svara
  • Lars Eriksson
    2 juni, 2017: 9:00 e m

    Direktreglering, så som den beskrivs i artikeln, är en felaktig väg, särskilt som det framgår av artikeln att den kapacitetsbevarande modellen i realiteten inte är en sådan modell utan en klar och tydlig missuppfattning av hur en sådan modell bör utformas. Direktreglering riskerar att hamna i metodik som liknar misslyckad amerikansk reglering av telefonipriser på 70- och 80-talen, myndigheten ännu mer i underläge i förhållandet till nätföretagen.

    Svara
  • Lennart Lindberg
    2 juni, 2017: 9:57 f m

    När man läser vad Ei har att göra så kan man naturligtvis inte annat än instämma i de problem de visar på. Hur ett elnäts värde sätts, ger ju faktiskt idag incitament till att kassera fullt funktionsdugliga anläggningar för att skapa nytt avskrivningsunderlag, och framförallt vilken ränta som skall ge ”skälig avkastning”!.
    Man skriver också ovan ”en beskrivning av vad de ökande nätinvesteringarna är drivna av. Här finns en brist idag. Många ”nya direktiv” om kvalité, avbrottstid, mätvärdesrapportering, information av mätvärden i realtid etc är direkt kostnadsdrivande. S k ”smarta elnät” kostar faktiskt också pengar. Men i de flesta fall görs mycket dåliga konsekvensanalyser av kostnaden och starkt övervärderande vinster av åtgärderna för kunderna. Kanske skulle de vara passande med en mer objektiv analys av vad olika åtgärder kostar??

    Svara